En oöppnad kartong..

Den har stått där i så många år inskjuten i ett hörn i mitt vardagsrum. Den har stått där sen 2012.. Tittad i en endaste gång, snabbt... Den gången var allt så färskt, så mycket känslor, lukter, minnen.. Idag efter många år öppnade jag den. Tittade igenom den i lugn och ro, mindes. Jag andades in den där lukten, lukten jag förknippar med er båda.. Så som det alltid luktade hos er.. Ett inrökt hem men ändå en lukt som var trygg, en lukt där jag fann ro, ett hem där det alltid skapades något, ett hem fullt av berättelser och minnen. I kartongen låg många fina saker, saker jag kommer spara, saker som berör, saker som alltid kommer stå för er min fina farmor och farfar! Idag var jag redo och det känns skönt att äntligen ha öppnat skattkistan, skattkistan med minnen... 

Tack pappa ❤️

1 år har gått..

Tiden går alldeles för fort, åren rinner iväg. Saker man önskar och längtar efter tycks aldrig hända. En dag är det försent och jag står här i ett vägskäl utan att veta vart jag är påväg eller vilken väg jag ska ta..

Väljer att blunda just nu och hoppas att gpsen börjar funka för att visa mig vägen..

Kanske börjar jag skriva här igen, men isåfall mest för min egen skull.. För att ventilera, för att få ner ord som såsmåningom kanske tar mig någonstans.. 


Men ingen är där när jag vänder mig om..

Kents musik och låtar kommer alltid finnas i mitt liv för att lyssna på när jag bara behöver vara. Det blev verkligen en dålig dag i onsdags. Dålig men jag är inte förvånad över beslutet det var ganska väntat. Men jag är inte orolig mest fundersam över hur det kommer lösa sig.. Jag funderar därför mycket över framtiden nu. Hur och vart jag vill leva min framtid. Är jag redo för en stor förändring eller ska jag fortsätta i samma spår? Ska jag kanske göra den där resan jag alltid drömt om men aldrig vågat göra.. Jag är väldigt lugn fortfarande, lugn och inte alls oroad men det är klart jag tänker och funderar..

Mer mina vänner kan jag inte säga i dagsläget...